Johannas vardag

ÅÅÅ va jag hatar att må som ett pisstroll! Faktiskt, det tar på krafterna när man kan sova max 2.5 timmar i sträck för att sedan vakna kallsvettig och i smärta! Låter så löjligt men jag har ONT I AAARMEN!
Resulterat i något begränsat tålamod med juvelerna. Försöker tala långsamt, välartikulerat med ett leende lekande i mungipan, men sista ordet i varje mening liksom blir mer och mer högljutt och kryper upp i falsett tycker jag.
Särskilt nu vid kaffet och multiplikationstabellen. Barnet gnölar och tycker synd om sej självt. försöker verkligen göra sitt bästa men dagen har varit lång och koncentrationen börjar svikta. Han kommer inte ihåg 3 X 6- vilket jag personligen alltid har tyckt...jämte 3 X 7...att de är de allra mest lätt ihågkomna talen- och så slår han sej själv i pannan med handflatorna så det snärtar och pickar sej ännu hårdare i tinningarna med spända pekfingrar så det smärtar.
Och då brister det för mor.

"Mor är rar" är ett minne blott.
"Mor är en orm." Helt klart.( " Far har oro?")
Här har vi talat om hurudana symptom psykologen tittar efter innan hon ställer sin diagnos och sedan ringer socialen för att få hjälp....Nä, nu överdrev jag väl lite...men ni fattar väl? Ibland får mor nog, och då räknar barnen tabeller i flygande fläng efter det. Småskrattandes nästans.
 Låt oss stanna vid det.

Promenaden i många minusgrader imorse var faktiskt rätt skön. Bortsett från att mina lår utgjorde ett alltför stort vindfång för temperaturen i fråga. Blev till att stanna ett antal gånger och försöka gnugga liv i köttet med vänster hand (eftersom den högra är obrukbar). Så snart har jag väl ont i båda.
Jag var till skolan en sväng trots alla krämpor idag, och imorgon blir det väl i princip full dag. Med grupparbets-framföranden och ljuvligheter av alla möjliga slag.
Med lite tur är det makaronilåda eller spagettilåda till lunch också.

Burana min vän.