Johannas vardag

...Ett hårt jobbjobb,klapp klapp, ett hårt jobbjobb, klapp klapp...i hundra år, och så är det här denna måndag som alla andra.
Morgonen började som vilken morgon som helst, vinglande uppragling, vådlig färd nerför trappan där jag stelbent halkade ner på hälarna den sista fjärdedelen av trappan. RATTATTATTATTA...
Tuuman upp inombords när jag klarade mej utan skallskador även denna morgon.

Felix på ett våldsamt humör, bakåtböjd på sin färd till skoltaxin då terminens kul-vinster väger sina kilon därbak på ryggsäcken, och Senny lyckades trots sjuhundratrettiåtta påminnelser glömma jomppapåsen (i fredags var det matteboken) och mannen lämnade huset före jag hann få hejdåpuss eftersom jag stod & flätade Sennys hår då.

Sedan dess har jag druckit kaffe med darrande armar, brett ut alla häften och böcker som huset hava, skrivit ut 14 onödiga papper, alla likadana, eftersom skrivarn hakade upp sej och så har jag tappat kattmat på golvet till lill-skrållans mjamande förtjusning.
Och satt igång tvättmaskinen,den stackarn.

Kanske jag borde ha gått den där mentalvårdsinriktningen. Kunde kanske ha resulterat i nånsorts självinsikt och på sikt även en inre healing. Fast iofsej, med tanke på att trappan skall nedstigas alla mårnar kan det vara bra med viss sjukvårdkunskap.