Måndag 12 okt 2009
Sedan studiebesök hos den fantastiska sjukhusprästen, eller själavårdaren, Maria Båsk. Givande,men dödendöden är ett tungt ämne att konfronteras med. Man har så god fantasi, och tänker så mycket ändå. Ett av våra skolämnen just nu är om vård i livets slut,och man får lära sej att jobba en hel del med sin egen ångest.
Döden som är en naturlig del av livet, tänk att den frammanar så mycket ångest. Undras vilket man upplever som värst:
Att dö och därmed mista sitt eget levande liv, eller att genom döden inte längre kunna vara en del av andras liv?
Ändras detta under livets gång?
Som småbarns förälder känner man ju olika känslor.Man vill finnas kvar för sina barns skull, och man har vetskapen om att ingen-hur omtyckta av eventuella plastföräldern dom än må bli- ingen kan nånsin älska ens barn lika oförbehållsamt som en själv, och ge dom en kravlös kärlek.
Man vill dessutom finnas kvar för att få vara en del av deras liv,man vill ju se hur de blir, vad som händer lixom.
Men i alla delar av livet har man väl något man inte vill lämna. Antar jag.
Vi fick iallafall åka hem 2 lektioner tidigare med hemarbeten under armen, eftersom läraren dubbelbokat sej. Tur det, när jag kom hem möttes jag av en gråtande,iskall lillkille som inte fått upp ytterdörren!
Stackarn, in och sätta på varma fleecebyxor,tjock tröja, raggarsockor och dricka varmo`boy. På med brasa och mys i soffa under pläden,läsandes läskiga faktaböcker om ormar.
Nu middag, nåt så gastronomiskt som korv,yipii,sedan på KRISMÖTE med föräldrarna i Sennys klass där lärarbekymret är stort.
Skola,tent,dödendöden,stackars barn, korv, krismöte- dvs MÅNDAG i sitt esse ! I like.
Döden ja, vad säger man - lika naturligt som att födas men inte lika trevligt åtminstone inte för dom närmsta...men dit kommer vi ALLA och sen är jag av den åsikten att det är en mening med ALLT här i livet...fint att dom rustar så där på sjukhuset..(:
Angående krisen i Sennys klass - jo, pratade med Monica häromdan och hon var VÄLDIGT bekymrad men jag tyckte hon sa att mötet skulle vara onsdag?!?
Hoppas det reder sig för er - de har en förmåga att göra det!!
Stackars FELIX - tur att du kom hem, som sagt en mening med allt här i livet...
Nämen stackars pojk...Men de lät ju som att de blev bra sen med mys i soffan och oboy:) Tänka sig att de där som du beskrev funkar lika bra på "vuxna" barn också... inte för att man har låst ut sig, och inte för att jag brukar läsa läskiga ormböcker..:) Meen, själva grejjen, brasa, soffa, filt, och MYS:) De är nog bland de bästa som finns!
Men gulleFelix stackars rara barn! Fy vad sånt där kan skära i hjärtat på en mamma! plutt, som tur var så har han en snäll mamma som lagar ´lite extra mys efter ett sådant trauma!
Döden... Alltså ångestframkallande ämne nummer ett. Att diskutera ämnet går bra, men att ensam fundera över det under täcket innan man somnar är inge kul. Jag har haft fruktansvärda dödsångestattacker ibland, redan som liten. Jag vet inte vad de beror på. naturligt är det att dö, men man vill ju finnas kvar med dem man älskar! Det min ångest grundat sig på har tidigare inte varit mest över att själv dö, utan att de jag älskar skall dö. När jag var liten var det mycket ångest över att mamma eller pappa sku bli sjuka, eller mina kära syskon. Ja, man kan fundera sig kollig på sånt där.
Jag tror inte att det ändras så mycket under livets gång.. olika skeden bara. Sen beror det säkert på hur man är som människa också.
Men hur länge hade Felix blivit ute och frysit då? Var inte farmor hemma heller? Stackarn.. skönt med varm Oboy sen, det värmer både kropp och själ det!
