sorry
Ja, vi fick iaf hem katten som ytterligare ett mirakel.
Men i vintras började han bli skruttig och det visade sej att han hade mycket cancer i magen.
Jag var ensam med honom till veterinären, och det var det absolut värsta jag gjort i mitt liv!
Fy fan vad jag grät! Som vi alla älskat den katten!
( nu börjar jag ju grina när jag skriver det här...)
Det var för jkla besvärligt att komma hem med den lilla dunbollen i en brun papplåda, barnen grät så hjärtskärande att det slet i mej inombords!
Vi hade begravning direkt, och barnen brukar sitta ofta där fortfarande! Senny ligger ibland o grinar på kvällarna, hon har hans filt med sej i sängen...
Detta är en av orsakerna till varför man inte ska ha djur! Man är för blödig! Man älskar dem för mycket,helt onormalt eller?
Sune dog den 18 februari 2009, vi glömmer det aldrig! Älskade lilla sissunge, vad du fick utstå....
Vid det här trädet där han brukade sitta o sola har vi hans grav. Älskling...
Ja fy vad hemskt. Nu lipa jag en skvätt. Sune var så gullig. Sådana här historier gör ju så ont att läsa också för att man själv varit med om liknande saker. Man får vara glad att man fått vara en del av deras liv så länge de levde. Men jag önskar att ens älsklingar kunde stanna hos en hela livet.
Idag dog förresten en fågelunge i min hand. Då grät jag också när jag såg hur den lilla dunbollen tog sina sista andetag med öppen mun. Ibland kan man bli arg på sina husdjur också när dom tar livet av små fåglar! De där stackars ungarna har ju inte en chans heller när de inte kan flyga än. Fy vad hjärtskärande!
Tänk så många kissor det finns som ingen gråter över eller älskar medan de lever...
Han hade nog tur, Sune, som fick komma till en familj som älskade honom och gav honom mat. Hans syskon levde/lever? inte lika gott i Föglöskogen. På sommaren går det väl an med sorkar, fåglar och sånt, men vintrarna är nog hårda för de stackars vildkattorna. Är Sixten nykter så får de väl lite mat någon gång. Vi har ju inte varit där i år så vi vet inte om de kommit nya ungar, men säkert blir det några nya varje år!
Ja nog blir man ju arg på sina små-as ibland,så är det! Men nog älskar man dom ju ändå,de står ju under ens beskydd!
Undrar hur det skall gå den dagen Elvis dagar skall ändas...jag har haft honom sen jag var 18 år, det betyder att jag inte kommer ihåg hur det var utan honom.De blir ju en del av en själv...och lämnar stora spår efter sej!
ÅSA: Jo så brukar jag tänka! Han fick ju ett bra liv ändå,bättre än sina syskon antagligen.
Och snart börjar det (eller,såg i tidningen att det redan har börjat)komma annonser från djurskyddsföreningen om sommarkattor...
Folk som fortfarande tror att man inte behöver bry sej utan kan lämna kattorna i skogen!
Finns nog inget värre djurliv än vildkattornas...Fy vad grymt!
Åh nu börja jag me lipa. Fy tusan vad sorgligt men så är ju livet, tyvärr.
